Skörhet och styrka

Armband Skörhet och styrka

Att bli medveten om sin egen skörhet är att upptäcka sitt behov av styrka. Att se sin egen skörhet utan att skrämmas är styrka. Att förstå att den egna skörheten kan vara styrka är en livsinsikt. Att förstå att styrka inte är den verkliga styrkan, utan skörheten är livets styrka är livet.

                         Utan skörhet inget liv. Utan styrka inget liv. Liv är skörhet och styrka.
                                               

Sålla bort, säg nej, hitta livet och dig själv!

                                                                   Sålla, sålla, sålla bort!
                                                                     Allt som stjäl av dig!

Jag har avbokat, jag har sagt nej och jag har undvikit gamla ja-sägar vanor. Jag har sträckt på ryggen, hållit blicken och rösten stadig och försvarat mitt revir.
Och jag har gjort det! Jag har faktiskt gjort det!
Satt ner foten och sagt: Det här passar inte, det här har jag inte tid med, det här är inte min grej.
Men det är svårt, jätte svårt!

Det är så lätt hänt att glida tillbaka till det vanliga  ja-sägandet.
Ja, till allt som man inte vill, kan eller orkar med,bara för att inte vara obekväm säger jag ja.
När jag sagt nej, har jag övat på att inte ge långa bortförklaringar utan bara nöja mig med: Nej.

För mig har "snällhet" varit en dygd. Alltid vara snäll, till lags, hjälpsam och gärna förutseende.Buga och bocka, niga och tiga, det har  svidit och oj vad det varit tungt. På så sätt har jag fått bekräftelse och jag har känt att jag duger. Men det har varit på bekostnad på sanningen.

Jag övar nu att känna in. Vad behöver jag? Vad kan jag? Vad ska jag? Vem är jag? vad är min uppgift?

Och när skulden slår till får jag tänka på att jag är VÄRDEFULL och ÄLSKAD utan prestationer och utan krav. Herren,  har sagt att jag är älskad och värdefull för att jag är jag, inte för det jag gör eller inte gör.
Han har en plan för mig. Han har gett mig Livet.

NÅD

Läste igenom gamla anteckningar jag gjort.

 Ett ord som nästan hade fallit i glömska började tala till mig: NÅD.

I vår tid och vår vardag pratar vi sällan om nåd. Vi ber inte om nåd, vi ger ingen nåd.

Vi vet knappt vad nåd är.

Nåd-nåd-nåd....

Att bli benådad är att få sin frihet åter. Att visa nåd är att ge fri. Från vad behöver du bli benådad?

Jag själv kämpar mycket med att våga lita på att jag duger och räcker till. Jag behöver inte vara bäst, jag behöver inte hela tiden "slåss" för min rätt att finnas till och verka. 

För en vecka sedan hade jag ett möte som jag förberett mig för och oroat mig för i en lång tid. Jag var beredd på strid. När mötet sedan började möttes jag av NÅD. Ingen som ifrågasatte mig, ingen som ville mig illa. 

Var Nådig mot dig själv. Ge dig själv Nåd. Du behöver inte strida. 

Nåd vänner!

Jämföra?

Vem jämför Du dig med?
Jag har fått gå en lång väg för att förstå att jag duger och räcker till. Att mina gåvor är ämnade för mig. Mitt uttryckssätt är mitt, ingen annans.
Ett syskon, en vän, en förälder, släkting, arbetskamrat, kollega, tävlings motståndare kan ha liknade gåvor och förutsättningar, men uppsättningen gåvor är aldrig identiska. Och du duger som du är! Och det är meningen att du skall vara den du är ämnad till att vara-ingen annan!
En sekund långsammare, lite slarvigare, tjockare, spelar ingen roll för du har din plats att fylla.
Och fastän ingen klappar dig på axeln, berömmer eller säger-Vad bra! Får Du lita på att du duger och räcker till. Just sådan Du är.

En blogg om tro och tvivel, hopp och livsglädje

Du som just har hittat till bloggen. Det här är en blogg om tro och tvivel. En blogg om hopp och livsglädje.

En blogg om Guds godhet. Om helande och om att bli den som Gud ämnade dig till.

 " Jag vet väl vilka tankar jag har för Er, säger Herren, nämligen fridens tankar och  inte ofärdens, till att ge 

    er en FRAMTID och ett HOPP!" Jer 29:11

Öppna dörrar

                                                               I min hand vilar en nyckel
                                                                          sval och kall

                                                  Jag har ännu inte vågat pröva vart den går
                                                                 alla dörrar ser stängda ut
                                                                          men jag vet

                                                             I min hand vilar en nyckel
                                                                                                        Miia 2013


----------------------------------------------------------------------------------------------------------
                           Vissa dörrar går bara att öppna med nyckel. Med rätt nyckel.
               


                                                         

Ditt namn är....

Förra helgen deltog jag i en kvinnohelg.
Flera gånger under helgen återkom en av talaren till betydelsen av våra namn.
När du tänker på dig själv, vilka namn ger du dig själv, vad har andra kallat dig?
Hur formar de här namnen oss och vår syn på oss själva?

Jag har själv funderat en hel del på mitt namn och dess betydelse. Inte så att jag funderat vad Miia eller Maria betyder utan vilket värde- vilka laddningar mina namn bär.
Jag är döpt till Maria, men redan när mina föräldrar meddelade släkt och vänner att jag fötts berättade de att Mia blivit född. Som tonåring började jag själv använda Miia som namn för att poängtera min tvåspråkighet.
Ofta kan "våra namn" vara egenskaper eller öknamn andra (eller vi själva) gett oss. Vårt tilltalsnamn är inte heller alltid "den vi är".

Vilka namn bär du på?
Vacker, duglig, snäll, hjälpsam, värdelös, ansvarsfull, slarvig, "kläppe", älskad, skite, ungdji, flicka, pojke, hora, mammas hjälpreda, hjärtegryn, älskling,  bråkstaka, gullungen, prinsessa, värdelös, fatilappe, supilullos bååne, Namn givna efter föräldrarnas yrke som färgar: lärarbarn, prästbarn, polisbarn osv, pappas pojke , läsmal, oduglig, latmask?

Jag själv har gått och burit på  både positiva och negativa namn:  fläsk-mia, tunnå, nyfiken, snäll, duktig
(douli!!) hjälpsam, empatisk, god organisatör, bra med människor, duktig att ta hand om andra, allvarsam, grubblå, konstnärlig o.s.v.....

Jag har under det senaste året funderat mycket på vad som är mina egentliga egenskaper och vilka som "givits mig". Vilka egenskaper har jag tagit till mig för att få gillande och acceptans från andra? Vilka är mina naturliga egenskaper? Det hör samman med våra namn om oss själva.

Duktig är ett namn som styrt mitt liv. Duktig höll på att ta knäcken på mig. Att hela tiden vara douli- duktig, (douli=duktig på dialekt) gjorde att jag aldrig var tillräcklig, aldrig bra, aldrig nog. Och att vara duktig på något som är helt mot de naturliga gåvor och egenskaper man fötts med tröttar ut och tar krafter och livsglädje. Nu håller jag på att utforska mina naturliga egenskaper- mitt verkliga namn.

Ditt namn- ditt verkliga namn, kanske ännu är främmande för dig.
Men det finns En som känner ditt namn och vet vem du verkligen är, Hans namn är JAG ÄR.
Och i Honom ÄR också DU någon värd att älska.